I torsdags hade vi föräldramöte i E’s klass.
Efter föräldramötet säger E’s Ma- & NO-lärare att hon har så svårt att ”nå fram” till E. Jag säger då att E sagt att han har svårt att förstå hennes (ganska kraftiga) brytning, men att han snart kommer att ”lära sig” förstå henne. (Ni vet; precis som man över upp förståelse för skånska, gotländska eller en somstammar/läspar. Efter att ha hört en person prata ett tag så förstår man dom bättre, helt enkelt.). Vi (maken var också där) sa att ett knep för att ”vinna” E är att röra vid honom eftersom han är så fysisk; dvs lägga en hand på axeln eller aren när man pratar med honom osv…
Hon förklarar att han ligger efter både i Ma & NO, så jag föreslår att vi ska hjälpa honom komma ikapp över helgen, men hon tycker synd om honom & tycker det är taskigt. Vi insisterar och säger att han ska uppföra sig & jobba på lektionerna, annars så får han jobba ikapp hemma, så enkelt är det…
Samtalet fortsätter, och den andra läraren (som har hand om alla andra bokämnen) säger att det är så roligt med språk, och hur hon & barnen lär sig nya ord på olika språk hela tiden. Vi säger då att andra språk är en sak, men att det är hemskt när sonen kommer hem & pratar rinkebysvenska, men det håller lärarna inte med om eftersom ”Det är ju deras sätt att uttrycka sig!”, jag insisterar att det är ett ”handikapp” i arbetslivet att tala rinkebysvenska, och att om jag som arbetsgivare träffade någon i en arbetsintervju som pratar rinkebysvenska så skulle jag tyvärr avfärda den personen som olämplig, och att skolan måste stödja barnen & rätta dom om dom pratar rinkebysvenska. Jag sa inte att det är rätt att inte anställa folk som pratar rinkebysvenska, bara att många tycker att det låter som om den personen är okunnig. (Till saken hör att jag jobbar m försäljning till stor del, och ingen skulle köpa mina produkter om jag ringer & säger ”Yo mannen, jag har en fet deal åt dig bruschan!”).
Samtalet fortsatte i ytterligare några riktningar & avslutas en stund senare med att dom båda tackar för ett trevligt samtal, och att det är bra att vi har en öppen kommunikation och att dom är tacksamma för att vi berättat lite mer ingående hur E är som person så dom kan hjälpa honom på bästa sätt.
Jag & maken går hemöver och är båda jättenöjda med mötet & pratar om hur bra båda lärarna verkar vara, och ser fram emot en riktigt bra termin.
Det blir fredag och under helgen jobbar E ikapp med det han låg efter i och går till skolan som vanligt imorse.
När jag sitter på bussen på väg till jobbet får jag ett samtal från skolans vice rektor som berättar hur oerhört upprörd läraren är, hur kränkt hon är över mina trakasserier och rasistiska uttalanden och att hon inte har kommit till jobbet sedan föräldramötet eftersom hon mår så dåligt!
Jag blir minst sagt chockerad, och förklarar också det för E, som hon heter. Hon fortsätter med att berätta att H överväger en polisamälan för rasism och hur oerhört allvarligt det här är och att rektorn vill träffa oss.
Jag försöker förstå vad hon menar & vad som har hänt eftersom allt var frid & fröjd när vi skiljdes åt i torsdags, men får bara höra hur oerhört ledsen & kränkt H är…
Pratar gråtandes med maken och han lägger om sina planer för dagen så vi kan träffa rektorn kl 13:30 idag.
Nu har vi kommit därifrån & jag är uppriktigt sagt inte mycket klokare nu…
Tydligen har H tagit illa upp om det där jag sa att jag inte skulle anställa någon som pratar rinkebysvenska (trots att vi där & då påpekade att både H & maken bryter, något som är fullkomligt normalt när man lär sig ett språk som vuxen och att ingen av dom pratar rinkebysvenska), och har pratat om polisanmälan och att rektorn varit tvungen att kontakta skolans jurister (som sa att det inte var nå’ för skolan att gå vidare med…) och att vi måste försöka reda ut det här.
Självklart, tyckte både jag & maken; det var ju därför vi prioriterade om vår dag för att komma till skolan. H ”orkade” dock inte träffa oss eftersom hon mådde så himla dåligt… Förklarade för rektorn att det gör ju naturligtvis jag också; att bli anklagad för rasism & trakasserier efter ett gott, konstruktivt samtal som alla var nöjda med när vi skiljdes åt är ju minst sagt hemskt!
Han verkade dock förstå att H minst sagt övertolkat/missförstått vad som sagts, men han kan ju inte göra något mer än att medla, så han ska prata med H och återkomma till mig/oss.
Jag bad honom hälsa henne att jag var ledsen om hon missförstått, och att vi hoppas kunna träffas för att reda ut allting, men ärligt talat tror jag inte att hon kommer att acceptera det… Maken sa att han tror att hon impulsivt gjort en höna av en fjäder och nu har svårt att erkänna att hon överreagerat/övertolkat, och det ligger kanske något i det?
Känns förjävligt att bli anklagad hur som helst… 😦
Coño - på ren svenska! 