Sentimental idag, så ni får stå ut med lite tårdrypande inlägg idag…
Fammo föddes i Säter 1916 i en spelmanssläkt med flera riksspelmän. farmor sjöng i kören & spelade mungiga & cittra, men hade inte ett lika brinnande intresse som sina bröder…
Däremot var hon aktiv politiskt & var socialdemokraterna trogen hela sitt liv.
Hon var en av de första kvinnorna som fick körkort i Sverige.
Hon var också en av de första som skiljde sig.
Hon flyttade till Gävle där hon jobbade som ”respiratorvakt” på Gävle Lasarett.
En natt/tidig morgon när hon var på väg hem genom Boulongerskogen (stadsparken i Gävle) blev hon påhoppad av en karl som försökte våldta henne. Hon tog ett stadigt grepp i skrevet på karln och vred om – han bönföll henne att släppa honom och hon lämnade honom i en kvidande hög på marken när hon gick därifrån.
Hon älskade att sticka och brodera och hennes tröjor & sockor höll oss varma många kalla vintrar. Och hennes dukar och lakan pryder fortfarande våra hem…
När jag & syrrorna var små kom fammo hem till oss varenda dag för att hjälpa mamma (som var hemmafru), mamma tyckte väl inte alltid att det var så himla skoj, men jag & mina syrror älskade att fammo jämt var där! 😉
Ett av mina första minnen är en promenad genom koloniträdgården med fammo, jag kan fortfarande känna hennes hand i min, känna solen värma & höra humlorna surra…
Hon rökte som en skorsten, och när hon dog var det enda jag ville ha efter henne en koppar-askkopp som min gammelmorfar gjort till henne. Den står putsad & polerad på hedersplats hemma nu!
När jag var liten sov jag ofta över hos farmor, vilket äventyr det var att mamma följde mig till bussen & farmor mötte mig på sin hållplats 15 minuter senare! Vi brukade titta på tv i våra nattlinnen medans vi smaskade på ”nå’t gott”, oftast glass eller konserverade persikor med grädde… Till frukost fick jag alltid spagetti, för det var ju det jag ville ha… 🙂
Jag sov på en madrass på golvet brevid hennes säng, och varje natt sa jag alltid till henne att ”Lova att du inte somnar före mig”, och det lovade hon alltid, men det dröjde aldrig länge innan jag hörde henne sova tungt… 🙂
Vi brukade ta en promenad till Boulongern för att mata ankorna, och innan vi gick stod vi där i köket & skar brödet i tärningar…
Jag gick i gymnasiet i kvarteret brevid henne, så jag åt lunch med henne minst en gång i veckan.
Hon älskade att spela kort, så vi spelade länge & ofta.
När jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet så pratade vi i telefon minst en gång i veckan, oftast på söndagarna…
Hon brukade ofta sjunga eller humma på en melodi, så jag tänker alltid på fammo när jag hör en gamling humma… 🙂
Hon hade en liten burk som hon sparade småpengar i till mig & mina syrror. När barnbarnen föddes fick dom turas om. Det blev E som fick den sista burken i januari 2002, då var han 4½ månad gammal… 🙂
För mig har fammo alltid varit min klippa & trygghet, den jag kunde sova över hos närhelst jag ville, den jag alltid kunde ringa på dörren hos och veta att jag alltid var välkommen. Hon var min fammo, och också min bästa vän.
Om hon såg hur jag sitter här & skriver med tårarna rinnande skulle hon skälla ut mig för att jag är så sentimental, se’n skulle hon breda ut armarna och krama mig hårt…