Dödsdansen – genrep


I tisdags var det alltså dags för mitt första teaterbesök på ungefär 30 år. Och vad är bättre än att mjukstarta med ett Strindbergskt drama? 😉

Dödsdansen handlar alltså om ett gift par som snart ska fira sitt 25-åriga äktenskap. Eller fira är kanske en överdrift, för i det här äktenskapet är hatet starkare än kärleken. Edgar (som spelas av Persbrandt) är artillerikapten ute på en skärgårdsö, där han med sitt despotiska sätt gjort sig osams med hela ön; fast det är ju alla andras fel såklart… Hans hustru Alice (som spelas av Lena Endre) är en bitter kvinna som tvingats ge upp sina skådespelardrömmar och allt är naturligtvis Edgars fel…

Då kommer Alice’ kusin Kurt (som spelas av Thomas Hanzon) till ön i rollen som Karantänsmästare och allt ställs på ända.

Pjäsen handlar ”bara” om första delen av  boken den är baserad på vilket iofs förklarar varför den slutade som den gjorde… Nej, jag tänker inte gå in på detaljer så klart, men allting blir liksom för tydligt tillrättalagt för att vara Strindberg, och det fick mig att läsa på lite och slutet på den andra delen är betydligt mer Strindbergskt… 😉

I en mening kan man sammanfatta Dödsdansen med ett citat från pjäsen – ”Han skulle vara komisk om han inte var tragisk.”

Jag satt på sjätte raden, ganska precis mitt framför scenen, så man var liksom ”med” hela tiden…

Nu är jag ju ingen expert på genrep, men det var väldigt få saker som inte gick som det skulle, så på premiären måste det ha funkat sömlöst.

Det är ju tre väldigt duktiga skådespelare, så rent tekniskt levererade de så klart, men det var lite småsaker som störde ändå… Man borde sminka över Persbrandts tatueringar på händerna; det känns alldeles för otidsenligt och drar fokus från skådespeleriet; iaf om man är lika kinkig som jag… Jag tycker att Persbrandt skulle fungerat bättre som Kurt än Edgar; kanske för att Lena Endre & Thomas Hanzon faktiskt varit ett par på riktigt & kemin fungerar bättre. Se’n är man ju van att se Persbrandt som The bad guy också…

Scenen är effektfullt svart & kal; ingenting tar fokus från skådespelarna, men konstigt nog är det just det som gör att jag tappar fokus… Jag hade hellre sett vanliga köksstolar/pinnstolar än de ”restaurangstolar” de använde, och sprit ska drickas i spetsglas, inte dricksglas…

Men, om man förbiser från dessa detaljer, som jag säkert är ganska ensam om att tänka på, så är det en mäktig resa vi får följa med på, som väcker tankar & paralleller till äktenskap runt omkring mig; och både tjänar som ett varningens finger likväl som avskräckande exempel och inspiration.

Det är dock väl investerade nästan 2½ timmar, och jag ska absolut försöka bli bättre på det här med att gå på teater. Och det i sig är ett strålande betyg när det gäller mig; det gav mersmak, och jag brukar vara löjligt kräsen…

 

Annonser

2 thoughts on “Dödsdansen – genrep

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s