Inte än…


Jag får komma till reseberättelse och H&M lite senare; känner inte för att blogga om det just nu, men kan iaf berätta att semestern var härlig, Schweiz är dyrt och att H&M ger mig rätt… 🙂

Första arbetsveckan efter semestern har varit jobbig; det här med att gå upp strax före 7 på morro’n är ingen favorit direkt, och på 4 arbetsdagar (jag var ledig i måndags eftersom vi kom hem från Zürich då eftersom vi övernattat där på väg hem från Barcelona) så har jag försovit mig 2… Ooops liksom… 😉 Tur att man är någorlunda egen så man slipper förklara sig alltför mycket! 😉

Svågern sitter i hundkojan just nu; i onsdags skulle jag leta reda på ett foto som jag trodde han hade mms’at till mig från makens fd mobil, men ville inte ”snoka” igenom hans bilder, så jag gjorde en sökning på mitt namn, och upp kom ett vidrigt sms där han beklagade sig för sin fru om hur han inte hade nå’ pengar att skicka eftersom jag tvingade honom att göra av med pengar på skit, hur jag var oförskämd mot honom och han var tvungen att svälja det eftersom jag vet att han inte har någonstans att ta vägen. Han avslutade med att uppmana henne att visa sms’et för svärmor eftersom hon vet hur ”la Doña” är…

För det första så bidrar han på sin höjd med ett paket ost eller skinka nå’n gång; som han köper på eget initiativ, jag har bett honom en gång att handla lite persilja, och då erbjöd jag honom pengar, men han ville inte ha några. Det är den enda jag bett honom köpa – han bidrar inte med ett öre till hushållsekonomin trots att han numera får 1 800 kr från migrationsverket som asylsökande, utan vi har sagt att den dag han får ett fast jobb så kan vi prata om det; jag har t o m sagt åt maken att den dag han börjar kunna bidra m pengar så ska vi försöka spara dom pengarna på ett speciellt konto & ge honom dom den dag han får hit familjen & behöver dom bättre…

Jag har naturligtvis inte varit oförskämd mot honom; de enda gånger jag har sagt ifrån åt honom att han måste skärpa sig är de gånger han supit så mycket på partaj (utan att äta eftersom det är ”pinsamt” att hämta mat, men tydligen inte öl & rom) att han ramlat omkull (bl a på B’s födelsedagskalas…); då har jag sagt åt honom att skärpa sig & tänka på att det är barn på festerna också. Tycker liksom att jag hade rätt till det?

Skickade en kopia till min mobil & visade det för maken när han kom hem. Han blev lika bestört som jag, och när B lagt sig (E sov över hos A i Skogås) så konfronterade vi honom. Först försökte han skratta (!) bort det, och påstod att han bara skrivit så eftersom hans släkt & vänner inte respekterar honom, så därför så var det enklare att skylla på mig eftersom alla där respekterar ”la Blancusa”!

Ok, att vara feg & gömma sig bakom en kvinnas kjolar är en sak, men det förklarar ju inte varför han ljuger om att jag är oförskämd mot honom! Om något så har jag tvärt om lindat in honom i bomull & försökt få honom på andra tankar när han varit deprimerad för att han saknar fru & dotter, jag har t o m uppmuntrat ungarna att krama honom så ofta de kommer åt för att han ska få lite närhet!

Han kunde naturligtvis inte alls förstå varför jag var upprörd, och kunde inte alls förstå varför jag gjorde en så’n stor grej av det hela! Nej då, han grät Lilleskutt-tårar & påstod att han hade ju mig att tacka för allt, och skulle ge mig hela universum om han bara kunde – han gick t o m ner på knä! Så j:vla patetiskt!

Jag krävde att han skulle ringa Kuba & berätta både för fru & svärmor att han ljugit, och efter mycket om & men så ringde han faktiskt; men sa bara att hans fru skulel ”dementera” det för alla; men inte alls något om att han ljugit?!

Fine, om det är så han tänker om mig så är det hans problem; mitt samvete är rent; men jag har sagt åt maken att det är dags att börja leta ett rum nå’nstans åt honom nu när han fått jobb & en fast inkomst…

Igårkväll vågade han inte ens komma hem, utan ringde maken & sa att han skulle åka & hjälpa C (en äldre bekant till oss) och sova där. Så fegt!

Maken är ju naturligtvis lika upprörd & desillusionerad som jag; snacka om att sticka sin egen bror i ryggen… Vi har hjälpt honom lämna Kuba, vi har inkluderat honom i allt vi har gjort och lagt ut tusentals kronor på honom vad gäller mat, kläder & annat, och det här är tacken?! Kan inte komma på att jag någonsin blivit så besviken på nå’n… 😦

Annonser

5 thoughts on “Inte än…

  1. Kan det finnas nå´n omvänd psykologi i det här tro? Att han faktiskt är fruktansvärt glad och tacksam, och att det blir en chock för honom att ha det så här bra att han istället då måste påstå att det inte alls är bra?

  2. Nej, jag tror faktiskt att han helt saknar empati & tycker att det var helt ok att ljuga om mig ”eftersom jag ändå inte skulle få reda på det” hellre än att själv stå för att han inte kan skicka pengar…

  3. Nä nu! Jag brukar läsa men inte kommentera men nu kan jag inte hålla mig! Blev väldigt arg för din skull! Du har ju bara skrivit bra saker om honom även om man kan förstå att det är svårt att bo ihop så länge som ni gjort! Herre Gud vad pengar ni hjälpt dem (honom) med! Pengar ni kunde lagt på er själva eller era barn! Kasta ut honom!
    Det enda positiva är väl att din man helhjärtat tar ditt parti och inte håller bror sin om ryggen!
    Många varma hälsningar till dig från Marie i Göteborg

  4. Inget ont som inte har nå’ gott med sig – alltid trevligt med nytt folk som kommenterar! 🙂

    Svågern har hållit sig borta; han kom förbi i fredags kväll m blommor (som ligger oöppnade på byrån i hallen…) och skvätte lite fler Lilleskutt-tårar; jag sa bara att jag kan acceptera hans ursäkt, men just nu kan jag inte ens tänka mig att förlåta honom…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s