Little Big Horn

I natt har det varit mycket ångest, gråt & tandagnisslan… I drömmen alltså…

Jag blev mobbad i skolan, från 2:an till 9:an, och det har ju naturligtvis satt sina spår; inte fysiskt, blåmärken bleknar ju, men själsligt. Om du under hela den känsliga tiden av uppväxten, 8-15 år, dagligen få höra hur dålig du är, hur ful & värdelös du är, hur äcklade folk blir av en osv, osv så sätter det spår som aldrig, aldrig, kommer att suddas ut.

I natt var jag tillbaka i skolan igen, som vuxen, och mina klass”kompisar” var också vuxna, så när glåporden och hånskratten började så konfonterade jag dom & försökte få dom att förstå hur fel dom hade & hur ont dom har gjort, men naturligtvis var jag lika maktlös nu som då, men det känns ändå skönt att få ha ”försvarat” mig, om än i drömmen.

Jag vet ju idag, innerst inne, att jag har ett egenvärde & att det finns många som älskar & respekterar mig, som trivs i mitt sällskap & gärna vill vara med mig, men ibland så kan minsta sak dra upp den där känslan till ytan…

Misstänker att det har att göra med lördagen & de uteblivna gästerna att göra. Naturligtvis hade alla laga förfall, det var ju ingen som inte kom för att dom inte vill umgås med oss, utan det var sjuka barn, oväntade gäster mm, men innerst inne så sitter Ninni, 8 år, och undrar i en vrå varför dom ”valde bort” oss till förmån för andra; varför duger inte vi?

Så det är en liten kamp inom mig; Ninni, snart 40, försöker tala den där lilla Ninni tillrätta, förklara att man inte ska vara så känslig & läsa in saker som inte finns i situationer som inte heller finns, men den där lilla tjejen är full med blåmärken & har väldigt svårt för att lita på vad en vuxen säger, för hon är ju bara ful, dum & tråkig…